Vid sockenstämma i Alva och Hemse 1844 beslöts att avskaffa bruket av mattallrik. Mattallriken var nog föregångare till den kakpåse som ibland ännu förekommer på en del kalas.

Seden att bringa sändningar fortfor utan inskränkningar långt in på 1900-talet. Sändningarna, som kunde bestå av smör, grädde, färdiga maträtter eller tårtor lämnades till värdinnan vid ankomsten, med givaren skulle ha med sig smakbitar av andras sändningar eller av det som serverats på kalaset när han (hon) for hem.

Blommorna eller vinflaskan som vi har med oss när vi går på kalas kan kanske ses som en sentida form av sändningar.

Under 1800-talet var fortfarande penningekonomin dåligt utvecklad. När sockenstämman 1842 beslöt att bygga en skola och 1847 att bygga ett hus åt den då anställda barnmorskan genomfördes dessa byggen genom att bönderna, allt efter gårdens storlek bidrog med sten och timmer till bygget. Endast det som ej kunde produceras hemma (järn och glas) inköptes.

Vid mitten av 1800-talet hade brännvinsdrickandet tagit en oroande omfattning. Klockaren (om han var nykter) fungerade som kyrkstöt, med uppgift att väcka dem som somnat under predikan.

Det hände till och med att prästen fick uppmana sina sockenbor att inte dricka sig berusade vid begravningar - innan liket utan olyckor kommit i graven.

År 1854 beslöt sockenstämman att vid kalasen fick endast en matsup och en s k kaffesup serveras. Ett vite på 10 riksdaler fastställdes att gälla vid överträdelse. Ett tillägg till protokollet påpekar att rom jämställdes med brännvin. Vid lekstugor fick "krogeri" ej förekomma.

Det fanns nu över 3000 brännvinsapparater på den gotländska landsbygden och 400 i Visby. Kapaciteten var 48350 kannor = 126677 liter. Brännvinskonsumtionen var vid mitten av 1800-talet 43 liter per person och år.

Prosten Peter Wieselgren lyckades starta en nykterhetsrörelse som var framgångsrik och kung Oskar I gillade Wieselgrens idéer.

När så prästen i Alva föreslog skolläraren att de skulle starta en nykterhetsförening sa skolläraren: "Da far vör allt ta en stur sup fyst".

1851-1854 års riksdag inskränkte mot bondeståndets vilja rätten till husbehovsbränning.

Inledningsvis skall vi förflytta oss till förra seklet för att få en bakgrund och förståelse för den oerhörda utveckling som ägt rum under de senaste 100 - 150 åren.

Lagen om näringsfrihet kom 1846 och den gjorde det möjligt att öppna handelsbod även på landsbygden. Först måste det vara på tre mils avstånd från staden, men 1864 togs även denna bestämmelse bort. Meningen var ju tidigare att landsbygdens folk skulle handla i staden, men det var obekvämt. Därför gavs ibland tillstånd till handel på landet, särskilt vid lanthamnarna. Ur Hemses synpunkt var Ronehamn närmaste handelsplats, i varje fall efter näringsfrihetens tillkomst 1846.

Först på plats var J. Broander, sedan kom "Herrarnas Herre på Ronehamn, den mäktige och furstlige Gustaf Cramer". (Citat efter Jac. Norrby: Minnen från Sudret".) Dessutom hade Krokstedt och flera andra affärer i hamnsamhället. Dessa herrar gladde sig inte åt att Hemse växte till en handelsplats och som ett centrum. De motarbetade den utvecklingen efter förmåga.

Förändringens vind blåste hårdare än någonsin över den gotländska landsbygden under skiftesperioden. Andra tidsepoker har helt visst förändrat livsmönstret för gotlänningen men för den enskilda människan var det laga skiftet troligtvis det mest genomgripande. Många gårdssamhällen bröts sönder, bygdens bild förändrades totalt, åkrar som brukats av släkten i århundraden fick överges. Det fanns bönder som tvangs att flytta från sin gård och i förtvivlan över detta tog sitt liv.

Det var en slitningens tid och det är inte svårt att förstå folkets motstånd, som gjorde att lantmätaren måste gå beväpnad med pistol för att kunna sköta sitt arbete. Idag förstår vi att det var nödvändigt och att denna utveckling tvingades fram av en hård verklighet.

Ägostrukturen på den gotländska landsbygden hade genom hemmans- och partklyvningarna blivit så pass komplicerad att det till slut förelåg behov av ägoskifte. Samhällsutvecklingens omdaning har bl a medfört en mängd yrken och arbeten samtidigt som bonden genom förbättrade brukningsmetoder och teknikens utveckling blivit mer specialiserad i sitt yrke.

I mitten av 1800-talet fanns inget samhälle än, det var bara några få gårdar utspridda och en krog där vägarna möttes - i Trekanten.

Runt Trekanten fanns åkermark som tillhörde olika bönder......och det är med trekanten och Duse som Hemse i bemärkelsen köpcentra börjar. Innan Duse och Wittberg etablerade, provinsialläkaren, posten, folkhögskolan och järnvägen kom hit - var faktiskt Alva större än Hemse! - lite knepigt att tänka sig idag kanske?

Järnvägen invigdes år 1878 och eftersom slutstationen för tåget var i Hemse, uppstod frågan om det inte var lämpligare att hålla marknad i Hemse.

"På beslut av Konungens Befallningshavande inrättades därför Stortorgdagen i Hemse år 1880 på samma dag, som Sudermarknan tidigare hållits; första onsdagen i oktober". Man försökte hålla liv i Sandesrum och höll en mindre marknad där, en vecka tidigare än Stortorgdagen, men den tynade så småningom till intet.

Den första Stortorgdagen i Hemse var en riktig olycksdag och ingen som var med då kunde någonsin glömma det fruktansvärda skyfall som rådde. Allt blev en enda lervälling. "Överallt där tak fanns, trängde sig människorna sig in, dyblöta, fulla av ler och smuts".

År 1877 fanns det bara två handlare i Hemse. Den ene var Niklas Duse, som hade haft sin affär i tio år och den andre var C. W. Wittberg, som Jac Norrby kom att ta anställning hos som bokhållare. Han stannade där i 14 år.

Konkurrensen mellan Wittberg och Duse var stenhård.

År 1879 avled Duse och hans affär övertogs av August Melin från Klinte, som gifte sig med änkan. Dagarna i handelsboden blev långa, från sju på morgonen till tio-elva på kvällarna och det var mycket att göra.

Norrby berättar:

På min tid som handelsbiträde var det sed att bjuda kunderna på snaps. Det fanns brännvin, punsch och vin.

Många av bönderna, som rest långa vägar, från Sundre, Öja, Grötlingbo, Näs, Lojsta, Hablingbo, Ethelhem, Garde, kom frusna och hungriga och var tacksamma över att "få sig en värmare" vid framkomsten.

Hela dagen gick, och för många även en del av natten, för sådana handelsresor. Kunderna hade med sig långa notor för egen räkning och ofta även grannarnas. Notorna lämnades vid framkomsten för att expedieras under dagen.

Eftersom det inte fanns någon tågförbindelse söderut, kom det dagligen 5-6 hästskjutsar från Sudret, som lämnade hästarna i våra stallar. Därtill kom alla från övriga håll, så det var ett ganska rörigt och arbetsamt liv varje dag.

Åtskilliga besökare lyckades bli överbelastade av vinköp i bodarna och krogbesök, varför det ej var någon ovanlig syn att se fulla karlar och skenande hästar.

Man lät bygga ett nytt kommunalhus vid Torget 1, där idag polisen har sin verksamhet. Kommunalhuset blev en ganska kostsam historia och samhällets ekonomiskt starke man - järnhandlare Svahn - lär ha yttrat när han betraktade det nya bygget - " är detta det nya fattighuset?" väl medveten om att byggkostnaderna skulle visa sig på skattsedeln.

Järnhandlare Svahn var en humoristisk herre. Jan Wittberg bodde som barn granne med Svahn och herr Svahn brukade fråga Wippas sorkar: Va´ heter ja´? Sorkarna svarade: Fabo Fan - och detta tyckte Herr Svahn var lika lustigt varje gång.

Svahn hade även en förrådsbod på torgplatsen, gränsande till Järnvägsgatan och på den fanns en målad skylt med namnet Stenkålsboden (med å). Detta uppmärksammades naturligtvis och felstavningen gav honom mången trevlig stund.

Hemses utveckling till dagens centralort på södra Gotland handlar om framsynta samförståndslösningar som inneburit att här har samlats en god service inom såväl den enskilda som den allmänna sektorn.

Inom den allmänna sektorn fanns redan 1864 läkare och apotek, vilka institutioner har utvecklats till en modern vårdcentral dit all vård är koncentrerad.

Veterinär och djursjukhus jämte seminverksamhet är också lokaliserade till samhället.

Utbildningsverksamheten är också omfattande med grundskola, högstadie-, och tidigare nämnd folkhögskola jämte representanter för studieförbunden.

Utvecklingen inom samfärdseln visar dock på en försämring efter järnvägsnedläggelsen 1960, men för orten har dock bibehållits en förhållandevis god samfärdsel med bussar, taxi och åkeriföretag. Inom den enskilda sektorn finns ett mycket rikt utbud på servicefunktioner inom handel, hantverk, verkstäder och transporter.

Men det har inte skett smärtfritt. Konkurrensen mellan handlarna när de började på 1850-70-talet var stenhård. Det var modiga män och kvinnor som satsade sitt allt.

Den förste provinsialläkaren, Brydolf kom till Hemse 1864 och verkade till 1876 Brydolf kom att älska sina gotlänningar, och vid hans för tidiga frånfälle sörjdes han djupt av folket. Han arbetade outtröttligt på att hjälpa invånarna i sitt distrikt: men så var han ju också den förste läkaren på södra Gotland, och det fanns mycket att göra!

Tydligen ådrog han sig tuberkulos och dog från fru och 9 barn. Allmänheten samlade in betydande belopp till hjälp åt dem.

Han skriver bl a i ett brev till kontraktsprosten Anton Julius Lyth i Burs. Daterat den 27 april 1875:

"Dusarna vilja att all rörelse stannar på Högby och ingen må komma till Rone. Så föreställer jag mig att de resonera. - Du skall få se att teckningen kommer att göra fiasco. Här saknas allmän anda; köpmännen äro, med undantag af Broander, stora fän, som anse att stekta sparfvar böra flyga i munnen på dem, utan all deras förskyllan eller värdighet.

Jernvägen kostar pengar och derföre komma de ej att arbeta för den; kunde den komma till stånd utan all uppoffring och herrar köpmän fingo draga vinsten deraf, Se då vore den bra. Köpmännen i synnerhet puttekrämarna vid Högby, anse sig såsom Guds utvalde, hvilka en mild försyn bör tillgodose i alla möjliga afseenden. Således, hoppas ingenting på teckningen i kommunerna, hälst skörden ser ut att bli klen, hvilket ännu mera torde uppskrämma bönderna".

Det var ju förvisso så att kostnaden för järnvägen var en mycket tung börda för samhällsmedborgarna att bära och jublet när kungen kom hit till invigningen måste därför ha varit obeskrivligt!

Den visan är fin och spritt språngande ny, den handlar om karlslokar här i vår by.

Så börjar en gammal visa om "Herrarna på Hemse" skriven någon gång i början av 1890-talet om köpmän och tjänstemän, som då fanns i det unga samhället. Hemse var en gammal bondsocken, fast en av Gotlands minsta, och samhällsbildningen tog sin början först på 1860-talet Bönderna bodde på sina gårdar i socknens utkanter, där den bättre jorden fanns, medan de nya "herrarna" slog sig ned kring vägkorsningen norr-söder, öster-väster. Där byggde Duse den första affären, dit förlades läkarmottagningen och apoteket, postkontor och hotell m.m. Det blev en ny kategori av människor i den gamla bondsocknen, och eftersom de inte var jordbrukare utan köpmän och tjänstemän kallades de med tidens språkbruk för "herrar".

Herrar och bönder levde gott tillsammans och brukade sommartid spela pärk mot varandra på söndagarna. Det var i Kodings änge, öster om kyrkan, ungefär där Modulfabriken nu ligger.