Gustaf Fredrik Duse hörde också till en släkt med gammal anknytning till Gotland. Namnet återfinns sporadiskt i handlingar från både 1500- och 1600-talen samt i slutet av 1700-talet då två bröder Duse, Johan och Jonas, födda i Kastlösa på Öland, nämnes som bosatta i Alva och Klinte, Deras avkomlingar har därefter bott företrädesvis på södra Gotland.

Johan Duse var kronolänsman och bodde vid Kauparve i Alva, där han avled 1811. Gården hade han f.ö. fått med hustrun Inga Elisabeth Edlund. Makarna hade fått två barn, dottern Johanna Elisabeth, som gifte sig med sin kusin vid Kauparve Carl Olof Duse, son till Jonas Duse, den andre av bröderna från Kastlösa. En sonson till honom blev bonde vid Kodings i Hemse, där släkten fortfarande innehar gården.

Johan Duses son Gustaf Fredrik var i yngre dagar sjöman och titulerades senare i livet skeppare, eller oftast kapten. Det var han som 1836 gifte sig med Lars Niclas Åkermans enda dotter och därmed blev landfast. Säkert är att det var en mycket duglig och driftig man både inom jordbruket, myrutdikningen, i affärslivet och i det kommunala livet i Hemse, där han blev en drivkraft för samhällets uppkomst och utveckling under 1800-talets senare del.

Hans metoder skildras ibland som hårdhänta, men han var en man som visste vad han ville och som hade en viss förmåga att driva sin vilja igenom. Han var ekonom och förutseende och kunde därigenom skaffa sig ett bra utgångsläge i sina näringsfång. Ett företag, där han spelade en ledande roll, var utdikningen av Rone myr och försöken att odla tobak där. Bl a hade de kungliga prinsarna (Oscar II:s söner) satsat en del pengar i bolaget, där Gustaf Fredrik var arbetsledare. Som sådan var han fordrande, vilket framgår av berättelser från den tiden.

Min far, Jac Norrby, hade många minnen av honom och beskriver honom i sin bok "Minnen från Sudret" som "en kraftkarl, en riktig viking". Det dröjde ej länge innan han tillvällat sig makten som styrande huvud inom Hemse". När Rone- och Alvamyrarna dikades ut på 1850-talet uppfattar arbetarna honom som nog så fordrande.

Det berättas att han pryglade en och annan av dem med sin käpp när de opponerade sig mot vad de uppfattade som orättvisor. Därför både fruktade och hatade de honom och till och med hotade honom en gång, så att han måste fly bakvägen ut ur huset. Tobaksodlingen i Rone myr blev emellertid inte lönsam. Bolaget upplöstes och myren delades upp i mindre lotter. Men tobaksladan står ännu kvar i myrkanten åt Burshållet och syns väl från vägen i Hemse - Stånga. Oscar I gästade Sindarve 1854

Kapten Duse fick kunglig medalj för sitt arbete med myrutdikningen. Och hans fru Greta-Lisa, kallad i dagligt tal, tillägnades ett guldarmband av kungen själv., Oscar I när han under sin gotländska rundresa 1854 övernattade hos dem i Sindarve. Guldet finns kvar i släkten, men inte armbandet. Det delades och gjordes om till smycken, som bäres än. Det kan tilläggas att Oscar I:s besök på Gotland 1854 hade militära skäl.

Krimkriget medförde att Gotlands försvar behövde förstärkas. I juni 1854 samlades 3000 nationalbeväringar (gotlänningar) på Visborgs slätt, där de tre bataljonerna före en stormanöver fick ta emot var sin fana, överlämnad av kungen själv. Till minne av detta uppsattes sedan Oscarsstenen där på slätten. Under några dagar reste kungen till södra Gotland och det var i detta sammanhang som han stannade en natt hos familjen Duse vid Sindarve.

Två år efter svärfaderns död och samma år som kungabesöket hade Duse fått en ny idé. Han skulle öppna lanthandel i Hemse!

Det fanns redan affärer vid lanthamnarna - Ronehamn, Burgsvik, Närshamn m.fl. Varför inte också en i Hemse, där ju den stora landsvägen norr - söder korsade vägen öster - väster, dvs, just Trekanten, där Hemsekrogen låg sedan minst hundra år - den omnämndes i handlingarna från 1743, och det står inte att den var ny då.

Sjökapten Duse hade förståelse för kommunika-tionernas betydelse även på land. Alltså köpte han krogen av skomakarefamiljen, eller bytte mark, för de fick en tomt mitt emot Sindarve, där deras efterkommande fortfarande bor. Det är möjligt att krogtomten, den avskurna triangeln i vägskälet, kallades för Högby tomt. Men den var för liten för en stor affärsbyggnad med magasin och andra uthus, som behövdes. Sindarve ligger ju långt norr om detta centrala vägskäl. Hur skaffa sig markområden där affären borde ligga? Bytesaffären med krogtomten gick ju bra, så varför inte fortsätta med husbönderna vid Likmide, Mullvalds och Asarve, som ägde marken kring vägkorsningen, och ge dem annan jord i stället?

För vände han sig till sockenstämman, det var den 12 mars 1854. Han frågade om de ville ge honom tillåtelse och rättighet att med stöd av gällande författning öppna lanthandel i socknen - "och beslöts att sådan handel skulle bemälte Herr Kapten medgivas".

Viktigt ägobyte i centrum.

Därefter kom han överens med berörda husbönder om ägobyte, varvid han, som kartan utvisar, fick hela Mullvalds Tingsåker (nr2) och av Likmide hela den gårdens del av Tingsåker - från Ronevägen till och med den nuvarande torgplatsen (nr 5.) På motsatta sidan, där nu Handelsbanken ligger, förvärvade han ett tunnland av Sandåker (nr 3) och slutligen en strimla av Asarve Tingsåker (nr 4), vilken gränsade till krogtomten (nr1) som han ju redan hade förvärvat.

Nu hade han all mark kring vägskälet i sin ägo! Den jord bönderna fick i stället låg rätt långt härifrån, åt Tjängdarve och Sindarve norrut i socknen. Byteskontraktet uppgjordes dock först 1858, men däri anfördes att överenskommelsen träffats "för några år sedan" och att Duse redan byggt sin affär på den från Mullvalds förvärvade delen av den stora Tingsåkern (nr2). Denna tomt kallar han i fortsättningen "Högby tomt".

Under mina första år i Hemse berättades om hur det hade tillgått, när Duses affär brann ner 1874. En och var gjorde sitt bästa för att rädda vad räddas kunde. Någon kom så ner i vinkällaren och fann där före sig en ökänd älskare av starka drycker, en murare vid namn Stoltz, skåning. Han stod och synade flaskorna, den ena efter den andra, i det han höll upp dem mot det lilla källarfönstret. Men de var tomma. Den andre utbrast förargad: - Står du här i källaren, hjälp till att rädda i stället! Då tog han ned den senast avsynade flaskan, såg stort på den jäktade intränglingen och sade med stort eftertryck på varje ord med sina skorrande r: - Rädda å rrädda? - här finns ju ingenting att rrädda!

Det stora magasinet klarade sig undan elden och stod kvar i ombyggt och tillbyggt skick fram till 1950-talet. Längst t v på bilden syns ett bostadshus, som revs 1913 när nuvarande Handelsbankens hus byggdes. Det låg i bankens trädgård, nära Frälsningsarméns hus.

Jac Norrby berättar i "Minnen från Sudret"